Apotekshuset

Italien 2010

1 Maj

Jag sitter nu på flyget och är alldeles strax på väg neråt. Timmarna innan planets avgång kan ha varit bland de värre i mitt liv. Jag han nämligen varit och firat Valborg i Uppsala och att ta sig från Uppsala 1 maj är inget man gör i en handvändning. Det är nämligen så att det är 100 000 andra som också vill ta sig hem och det på samma tidpunkt som jag. Jag kom alltså inte med tåget 13.09 som planerat. Ojdå! Hur gör jag nu? När går nästa tåg? 14.09. Betyder att jag är i Stockholm 14.50 vilket är cirka 20 minuter  för sent för att jag ska hinna med flygbussen till Skavsta. Yippie! Min kära omtänksamma syster springer iaf inte iväg bara för att jag sagt hejdå utan tar hand om mig. Efter ett par samtal till mamma och pappa och diverse uppsalabor har Carin ordnat en bil och chaufför (Johan) till Skavsta (ca  17 mil). Jaja, men då kommer jag iaf fram till flygplatsen. Pjuu! Nu ska det väl inte krångla mer.

Ska bara checka in väskan  och sen är det bara att flyga iväg. Maxvikt på 15 kg och handbagage 10 kg. Hmm..  Pappa, vad tror du väskan väger? Kanske.. Örm… 18 kg. Visade sig att den vägde 23,4 kg och handbagaget 7,5 kg. Banta eller betala 220 kr extra per kilo? Banta it is. Behöver ju ”bara” banta 6 kg. Bort med hårfönen,  plattången, deodorant, ansiktskräm, handdukar, de älskade conversen. Packa ner mer i hanbagaget. Såja. 19,4 kg. Suck… Bort med ALLA böcker. Behöll den italienska ordistan, men det var allt. Mamma börjar ta fram lite kläder. ”Det här kan du ta på dig”. Jacka, sjal. Lägg plånbok, kamera, ipod, solglasögon i fickorna. Nuså. Yäy!  14,7 kg. Slipper iaf stå i kö igen vilket underlättar. Dock har expediten mage att fråga om jag inte vill lägga ner någor mer i väskan eftersom den får väga 0,3 kg mer. Getögat och ett hyfsat vänligt nej fick det bli då.

Genom passkontrollen där de även kontrollerade vikten på handbagaget. 9,6 kg. (Fast då hade jag systemkameran över axeln och som sagt en hel del i fickorna. Plus en räkbaugette i handen).  Han log lite konstigt åt mig den där mannen. Hånlog nästan. Han tyckte nog att det såg roligt ut?!  Kommer iaf igenom passkontroll och metallpipgrejjen och fram till gaten också. Börjar inse att jag är fucking själv och jag ska till fucking Pisa där närmsta person jag känner är minst 200 mil bort. Tårarna börjar rinna. 2 månader, 2 fucking månader. Andas nu Anna, det här ska gå bra. Kommer på planet och inser att det inte kommer bli fullt. Skönt! Får eget tre-säte och kan sträcka på benen. När vi lyfter äter jag upp den något efterlängtade räkbaugetten och väl uppe får jag sätta på min dator och tröstas och skratta tillsammans med min älskade Sheldon Cooper. Nu är det okej.

(Skrev på flygplanet)